Söker vi en partner eller söker vi oss själva där ute

Jag pratade med Mr idag på telefonen, nu har vi bestämt att vi ska ses direkt efter nyår. Jag längtar. Vi har känt varandra nu sedan juni och under den tiden bara setts två ggr, den tredje ggr nu före jul backade jag ur för jag var så sjuk.

Idag sa han: Tänk att vi bara setts två ggr jag tror alltid att jag tänker fel för det känns så nära och som vi känt varandra så länge, du, sa han det här hade nog aldrig fungerat om inte du varit en sådan otrolig kvinna. Du har visat så stort tålamod när jag varit tvingad att jobba och resa.
Mitt svar: Vi är ju bara i början av vår relation och detta har passat mig så bra, att i lugn och ro få lära känna dig. Längre fram om vi fortsätter ses så vill jag självklart ses mer och då förutsätter jag oxå att jag kommer att prioriteras.

Jag vet till 100% att om jag inte prioriteras så går jag, sådana krav har jag på en relation. Det sa jag inte men det vet jag säkert. För några år sedan skulle jag inte hanterat denna typ av relation och jag märker att människor runt omkring mig reagerar för det är så annorlunda. Idag kan jag med säkerhet säga att vänskapen är grundstommen i en relation, vilket betyder att det växer sakta fram för att bli starkt och hållbart.
Här i västvärlden så tycker vi ofta att vi vill bli svepta av våra fötter, Vi träffar nån och blir blixtförälskad släpper allt annat och sätter denna nån i första rummet. Detta leder oxå till att denna nån plötsligt har kontrollen över min lycka, en nån som jag inte ens känner.

Idag fick jag höra: men, kan han inte träffa dig i jul istället för att åka till sin familj. Familjen har man ju alltid men dig borde han ju villa lära känna bättre...
mm... för mig ser det ut tvärtom eftersom jag ser att han är trogen sin familj så vet jag ju oxå att han kommer att vara trogen den dagen han räknar mig till sin familj. När jag svarade att han kan ju inte svika sina nära och förresten skulle jag aldrig lämna mina barn för att vara med honom.
Då fick jag svaret: jamen barnen är ju annat hahaha

Jag har sett många prov på att starta relationer i min omgivning senaste tiden och överallt så ser jag denna stress. Osäkerhet tycker jag när man inte vågar släppa föremålet för sin kärlek ur sikte. Nån sa, jamen du borde ju vilja träffa mig så ofta som möjligt för att lära känna mig. Jag tänker jag har ett fullt fungerande liv som är underbart och det betyder att jag inte kan släppa in kleti och pleti. Jag gör som man gör med sina vänner, man lär känna varandra och om det är intressant släpper jag in en bit i taget och om relationen blir ett faktum kommer jag att prioritera denna man precis som jag gör med de vänner som står mig närmast... Mr ligger väldigt bra till och mitt hjärta klappar extra när jag hör hans röst, det är så spännande.
VAD ÄR DET EGENTLIGEN VI SÖKER DÄR UTE ?